Missa träningen? Otänkbart!

Jag väntade på bussplatsen, Ulvsätersvägen.

Min väninna skrev ett sms att hon var på bussen. Försening.
Porten till träningslokalen låser klockan 19.00. Oj , hinner vi verkligen?

Jag stod där, väntade,  spände mig, började känna hur jobbigt det var att andas.
Förväntade mig verkligen inte att jag skulle få en panikångest-reaktion.
Bara av tanken att missa ett träningspass (tabata).

Jag skrev i ett sms att "Äh, det är väl inte hela välden om vi skulle missa träningen idag, vi kan väl bara ta en promenad". Men innerst inne mådde jag riktigt jäkla dåligt. Tårarna droppade på kinderna och jag svor åt mig själv att sluta oroa mig. Betyder gruppträningen verkligen så mycket för mig? Ja, tydligen!

När väninnan anläder så småjoggar jag och håller tummarna på att ingen låst porten.
Vi hade sådan tur den här gången! Jag kunde andas ut och "bli som vanligt" igen.
Som om inget hänt.
Det kändes så jäkla onödigt att må sådär dåligt... men det måste betyda att den här nya rutinen har betydelse.

Det är där, på träningen, som jag känner att jag får "springa av mig" och det är enda tillfällena som jag är aktiv och gör något bra för hälsan. När jag är på träningen, då mår jag bra. Jag vet att jag blir en gladare människa när jag kommer hem därifrån. När jag började träna i början så kände jag att USCH jag vill inte iväg! Då kändes det som ett tvång. Hade alltid ont i magen innan jag skulle iväg och hittade på alla möjliga ursäkter att inte delta. Nu är det inte längre ett tvång. Nu vill jag dit och är alltid pepp på att göra mitt bästa! Nu tycker jag bara det är synd varför det bara är 2 gånger i veckan och inte mer, haha!

Det var i Januari som jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv: dels skulle jag börja gruppträna, utmana mitt fobiska beteende och börja prata med folk och delta i fysisk aktivitet: sånt som jag velat göra men har haft svårt för (social fobi/fobisk personlighet etc). Nu har jag deltagit i ca 3 månader och än så länge har jag inte gett upp.