Allt jag kan göra är att vänta in lugnet

Igår skrev jag en facebook-status och den löd såhär:

"Tog bussen till Andersberg centrum... ensam (!).. Detta har jag planerat i nån månad och idag kom jag iväg. Målet med dagsturen var att gå runt någonstans där jag inte är van (att jag klarar mig själv på egen hand) och hitta biblioteket (som jag länge velat besöka). Biblioteket var ju hur mysigt som helst! Bra! Då var det gjort! Nästa gång ska jag stanna en längre stund. Nu hittar jag dit i alla fall "

Och vilka tankar man kan ha sen när man väl la upp detta
"Seriöst? Det där är väl enkelt! Kan inte ens gå ut själv, jösses"
Detta är alltså mina tankar; på vad jag TROR att andra tycker om den här situationen. Jag är fullt medveten om det; men jag låter mig gärna övertygas om att mina tankar stämmer! Vilket inte är sant. Och när ska jag inse att mina tankar ger mig fel bild av verkligheten??? jag tror ju att alla hatar mig. Att folk som ens pratar med mig; gör det för att de vill mig illa ("egentligen"). Och om jag börjar prata....ja.... då är jag en stalker/ett creep som tränger mig på! (och såhär kan jag hålla på i evigheter....vilket jävla kontrollerande!)

Jag förväntar mig att alla tänker negativt om mig som person och om de svårigheter som man har. Ingen har ju sagt något negativt (hittils), men jag förväntar mig ju alltid det i alla fall. Min kropp är liksom förberedd på allt hat och det är jobbigt.

Som idag tillexempel. Jag var hos jobbcoachen och dom skulle föreläsa om konflikthantering. Då tog man upp "undvikande beteende", beskrev närmare vad det betyder och att "ja, om en person har det såhär så mår man nog inte så bra". Och där sitter man och blir nästan tårögd; att man kände sig så träffad liksom. De beskrev mig på pricken och jag försöker övertala mig själv att det är inte mig de talar om, utan fler kan ju må såhär!

Men ja...just det där att jag försöker utmana mig och testa på nya saker, besöka platser där jag inte är van ....de där små stegen.... om jag inte gör det; då är jag ju kvar i mitt undvikande. Osjälvständiga. Fucking beteende. Jag ska ju kunna känna att jag kan gå utanför dörren utan att behöva ha bevakning dygnet runt. Jag lider av tankar som att "jag ska bli skjuten så fort jag kommer utanför dörren". Seriöst.
Att leva såhär och tro att det värsta kommer hända mig hela tiden... man blir ju så trött.

Under julafton hände en annan konstig sak med. Jag fick panikångest - bara för att någon sa "men den här bilden var väl inte så bra". Bara den kommentaren och jag blir yr och mår sämst och vill dö och helvete....jag ville dö. Visst är det sjukt!? *sprang upp på rummet och måsta lägga mig ett tag* Jag förstår att han inte menar något illa...men min kropp beter sig som om någon misshandlar mig. Jag ville dö (som sagt); men jag visste att jag ville leva; och jag visste att det är ingen anledning att vara ledsen egentligen. Jag visste att min reaktion på den där kommentaren; det är dysfunktionellt. Man ska inte behöva reagera såhär starkt på något sånthär.
Jag antar giventvis att jag blev sårad (det var en julklapp till någon som betyder mycket och jag hade massa negativa tankar på att han fick fel julklapp etc, jag överdriver situationen till något större än vad det egentligen är). Att den här julklappen är på liv och död.
 Hur jag sedan hanterade saken? Jag intalade mig att såhär som jag mår nu; det är ett sjukdomsförlopp, vad skulle det annars vara? Allt jag kan göra är att vänta in lugnet. För trots att jag vill dö i den stunden (och dö vill jag göra på grund av ångesten. Jag går runt med ångestkänslor hela tiden, och när de blir såhär starka - då är det så dåligt att jag inte har någon livsvilja). Men sambon höll sig i närheten och jag fick lugnande och ja.... så blev det ju bra till slut. Men nu när jag sitter här och skriver det här så blir man helt "fan va pinsam jag är". Det jag gjorde bra just då var ju att jag insåg att "jag vill ju leva" och därför gjorde jag inget drastiskt som att skada mig och allt det där. Just att acceptera...jag fungerar såhär. Sånna här situationer på SMÅ-PYTTE-SKIT-SAKER har hänt förut. Jag måste klara av det här. Och det är nog mycket tack vare KBT som jag överlevde den jobbiga stunden. Dessutom att jag berättade efteråt för familjen varför jag "drog mig tillbaka" när jag mådde sådär och vad det berodde på. Så de kunde lugna mig och att komma på bättre tankar. Den ångest-situationen var så oväntad så det finns inte (well duuuh).... mitt mående ändrades på ett fingerknäpp! Herrejävlar va fort det gick att vara jätteglad till att må så äckligt dåligt. Usch!

Men ja. Jag tog mig till Anderbergs centrum i min ensamhet. Igår eftermiddag (om vi ska återgå till det). Det är med rädsla jag skriver dessa ord, för jag har ju (som ni vet) en del fobier. Bland annat att folk dömmer ut mig (trots att det bara är mina tankar som spökar). Jag är rädd för negativ kritik. Jag är rädd för att utrycka mina egna åsikter (det är ju en anledning till att jag inte skrivit recensioner en tid). Det här påvärkar mitt skrivande, att jag inte litar på min förmåga. Och ja, även mina blogginlägg (som är anledning till att jag inte lagt upp så mycket). Jag tycker ju att det är roligt att skriva; men jag skjuter upp och jag gruvar mig för i princip allting som jag gör. Och jag vet ju själv att jag tidigare har skrivit nått inlägg om att "må bättre" och "hålla sig positiv". Sen så går jag själv runt och mår skit; och ibland vågar jag inte ens be om hjälp när jag behöver det. Jag tar inte kontakt när jag behöver människor som mest. Jag är rädd att jag är för ointressant att ens vilja umgås med eller lära känna.

Imorgon ska jag till Andersbergs centrum (igen, hade jag tänkt i alla fall).
Då ska jag vara där en längre stund. Sitta inne på biblioteket; kanske lyssna på en cdbok, rita, fika(?).  Gå runt själv och känna att jag klarar av det. Byte av miljö. Nu vet jag ju som sagt vart det ligger. Jag borde inte känna mig vilsen.
#1 - - Vargnatts bokhylla:

För mig kan det också bli sådär, något litet, någon liten kommentar eller något också kraschar allt. En händelse jag kommer ihåg var när ett diskställ kraschade med disk i, det var ett dåligt ställ, alltså inte ens mitt fel men jag stod bredvid och någon gjorde liksom ett utrop med mitt namn eftersom jag var närmast, och jag mådde apa. Sprang in på toa och gömde mig och grät för det. Utan att det ens var något kritik riktad mot mig men jag kände mig usel.
Tycker det är så starkt att du skriver om det!

Svar: Ja , det är konstigt det där.... att man ska vara så överdrivet känslosam i situationer som inte ska vara "farliga" egentligen. I vanliga fall hade jag nog valt att inte skriva ut detta, men samtidigt förstår jag inte varför jag ska dölja det heller. Jag fungerar såhär och människor kanske känner igen sig :) att man inte är ensam liksom.
Natsumisan