Dimmans återkomst

 
Man kan le så enormt på utsidan men fortfarande gråta i  hjärtat. Stoltheten är så gott som försvunnen och man rasar ner i lavinen; sjunker så djupt på havets botten. Drömmarna känns krossade och man vill bara gå och lägga sig. Blunda och sluta existera. Inte ens ta ett andetag. Drycka handflatorna mot halsen, markera röda fläckar och skrika fastän den kvävande rösten inte når ut - utan man blir tvungen att skrika med hela kroppen. Som centrum för brutaliteten med sprattlande ben och förlamade armar. Men ändå förstår man inte vart problemet ligger. Visserligen har man alltid haft det där kassa självförtroendet. Att så fort något orsakar denna smärta; så är den så ond och håller sig i flera dagar. Det kallas att vara överkänslig. Tror jag. Jag är inte redo att se den där dimman igen. Ångesten hugger mig i ryggen och ba HEJ HAR DU TILLSTÅND och jag sväljer hårt och blir helt MEN LÅT MIG VARA.
Visa fler inlägg